I samband med att 1921 års uniformsreglemente togs i bruk indelades de olika yrkeskategorierna i grupper med utgångspunkt från vilken lönegrad man tillhörde. Det var därför oundvikligt att vissa kategorier upplevde att man hade hamnat i fel grupp. Ett av de tydligaste exemplen var lokeldarna. De hade enligt 1899 års reglemente burit två smala galoner runt mössan och lokförarna tre. Likadant var det vid statsbanorna sedan 1874 och antalet galoner blev även fortsättningsvis två när det nya SJ-reglementet togs i bruk under 1909. De enda skillnaderna var att man övergick från silver till guld och släta galoner med en bredd av 3 mm. Samma galontyp infördes också för alla lägre grader vid EJ 1921 – dock bara en galon för eldare medan lokförararna fick behålla sina tre. Lokeldarkåren kände sig degraderad i och med denna nyordning och tillställde genom Sveriges Lokomotivmannaförbund en skrivelse till styrelsen för Svenska Järnvägsföreningen den 18. februari 1922. Här begärde man att bli uppflyttad till Grupp III och därigenom få rätt att bära två galoner. Begäran avstyrktes. Året därpå mottog föreningens ordförande förfrågningar från bolag med elektrisk drift till vilken grupp motorförare skulle hänföras i uniformshänseende. På dennes inrådan togs beslut om att dessa skulle tillhöra Grupp III. Från och med den 22. september 1923 kom således även två 3 mm galoner att bäras vid maskinavdelningen. Inte förrän på 1950-talet fick eldare (sannolikt även lokbiträden) vid vissa banor till slut rätt att bära två galoner, men endast om de var förarutbildade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar