Från gammalt till nytt...

...blir en ny följetong utan slut på Contoret! Tanken är att visa hur uniformsemblemen har utvecklats inom olika järnvägsförvaltningar under olika perioder. Först ut på banan blir två mössmärken från Laxå–Röfors Järnväg (LRJ). Enligt Torbjörn Ljungqvists båda böcker om LRJ har det funnits två typer av mössmärken vid banan, som aldrig hade någon fullständig uniformsplikt. Det äldsta som infördes 1913 var ett sedvanligt vinghjul, lämpligt nog krönt med en järnsymbol. Banans signatur ska också ha förekommit i form av mässingsbokstäver mellan vinghjulet och kokarden på strimmelns övre del. Detta torde ha varit en mycket ovanlig komposition i jämförelse med andra enskilda järnvägar, åtminstone som mössemblem, och förmodligen kortlivat. Under slutet av 1950-talet infördes ett förenklat mössmärke i form av en tygklädd oval med kantsnodd, vinghjul och gradbeteckningsvinklar: två för konduktör och tre för lokförare. Man kan nog ana sig till att LRJ tagit intryck av SJ:s mössmärken från 1953, men döm själva.

Fordonsrelaterade järnvägsemblem (2): X2000-tågen

Vid trafikstarten med X2000-tågen hösten 1990 var det inte bara snabbtågskonceptet och fordonen som var nya. Personalen som tjänstgjorde ombord fick också en helt ny uniform, vilken avvek både i färg och utseende från den uniform som annars hade burits sedan 1985. Den X2000-relaterade uniformen fick enbart bäras i X2-tjänst och var mörkblå, nästan svart, med vinröda passpoaler runt jackans krage och andra detaljer. Knapparna, som visar en X2-front i profil, var silverfärgade och det nya tjänstetecknet var utformat med SJ:s nyintroducerade logotyp (vilken presenterades den 20. augusti samma år) i silver på svartmålad botten. Till X2-uniformen framtogs ytterligare ett emblem som endast var avsett för ombordpersonalen, men det kom även att bäras av förarna. Emblemet var utformat med texten "X2000" och fanns både i en genombruten variant och en på svart botten. I det enda dokument som utgavs om X2000-uniformen benämns märket kort och gott för "SNABBTÅGSMÄRKE" och skulle bäras synligt på vänster sida, ovanför SJ:s logotyp. Då dessa emblem endast fick bäras till den speciella X2-uniformen kan man med fog säga att de var fordonsrelaterade. I och med att all personal fick ny uniform från och med januari 1997 slopades X2-uniformen och officiellt sett märkena med den, men ”snabbtågsmärket” som var mycket populärt hängde med i många år till.

Trafikchefens mössmärke vid BSBV 1953

Detta aningen bombastiska och futuristiska mössmärke var avsett för trafikchefen vid Björknästrafiken, men det kom aldrig att bäras i någon mössa eftersom tjänsten upprätthölls av trafikinspektören. Han hette Sigfrid "Sigge" Björkdahl och anställdes tjugosju år gammal vid Trafik AB Stockholm–Björknäs som kontrollör (trafikmästare i modernare termer) år 1931. Med åren blev han befordrad till trafikinspektör, en befattning som även omfattade tillsynen över systerbolaget Busstrafiken Stockholm–Södertörn (BSS) eftersom de inte hade någon egen Ti. Vid den här tiden hade Trafik AB Stockholm–Björknäs ombildats till Busstrafiken Stockholm–Björknäs–Värmdö (BSBV). Trafikinspektören fick 1953 ett mössmärke med en "balk" mindre än det avbildade Tc-märket och Björkdahl var den ende som bar den bevingade bussratten med gradbeteckning. Den andra bilden visar Sigge med BSBV:s äldre mössmärke, av omnibuss-branschens standardutförande med ett bevingat "O" samt en gradbeteckningsvinkel. Det kan för övrigt nämnas att mössmärke av typen bevingad bussratt bars vid BSS och BSBV samt TS i sammanlagt femton olika varianter, förutom olika tillverkarvarianter! Torde vara rekord för en verksamhet som trots allt endast betjänade ett begränsat trafikområde. Sigge Björkdahls sista tjänstgöring skedde natten mot dagen "H" 1967. Han och några bussförare var då inne på Söder i Stockholm och flyttade bolagets hållplatsskyltar m.m. Framlidne bussföraren och gode vännen Janne Lindman var med den natten och det är han som för många år sedan delade med sig av kunskaperna ovan.

Tre i en

Contoret andas lite skärgårdsluft och presenterar ett mössmärke som på sätt och vis inkorporerar tre olika transportbranscher: sjöfart, busstrafik och järnväg. Mössmärket var visserligen uteslutande avsett för skärgårdstrafik, men om man studerar det lite närmare skymtar också busstrafik samt en aning järnvägsanknytning. Busstrafiken Stockholm–Björknäs–Värmdö (BSBV) bedrev sedan 1953 även skärgårdstrafik och någon gång mellan sommartidtabellen och höstturlistan 1954 ändrade den sjöburna delen namn till Rederi AB Saltsjöfart. Det avbildade mössmärket för befälhavare infördes samtidigt. Den blåemaljerade rederiflaggan visar BSBV:s bevingade bussratt, med ett "S" genombrutet av vågor i centrum. Denna symbol användes istället för BSBV:s rombformade bolagsemblem av RAB Saltsjöfart, men den minnesgode eller observante känner också igen det från Saltsjöbanan – åtminstone i grafiska sammanhang. Och här kommer den bakomliggande järnvägsanknytningen: BSBV var nämligen ett dotterbolag till Wallenbergägda Järnvägs AB Stockholm–Saltsjön. Hösten 1956 köpte nyssnämnda ägarkoncern upp Stockholms Ångslups AB varvid RAB Saltsjöfart inlemmades i detta bolag och förlorade sin profil. Namnet skulle dock återkomma i samband med Hörjelöverenskommelsen 1969, men då som ett gemensamt trafikaktiebolag för BSBV och BSS (Busstrafiken Stockholm–Södertörn) under några år innan SL svalde allt. Den avbildade knappen bars av RAB Saltsjöfarts uniformerade besättningsmedlemmar, i förgyllt utförande enligt marina traditioner.

Askersund–Skyllberg–Lerbäcks–Järnväg

Vi ska slutligen även låta ASLJ få exemplifiera bärandet av standardvinghjul vid banor som saknade eget monogram. Till vänster ett vintermössmärke för stationsmästare. Av alla tillgängliga handlingar att döma kan det enbart ha burits av stationsföre-ståndaren i Ingelsby – då endast Ingelsby hade en stationsmästare. Både Askersund och Skyllberg hade stationsinspektorer och vid Lerbäck var det SJ:s personal som bestred stationsföreståndar- tjänsten. Spännande att konstatera är att under perioden som märket var i bruk var det endast två personer som innehade tjänsten. Först var det P. G. Lagerstedt, som var med från banans öppnande fram till 1902 då han vid 75 års ålder fick lämna över till den då 37-årige Carl Sjösvärd. Sjösvärd började vid ASLJ som banvakt nitton år gammal. Sex år senare blev han en av tre stationskarlar och 1899 "klev han på tåget" som ende konduktör på banan, för att 1902 kliva av i Ingelsby och klarera tåg istället. Kanske var det så att Lagerstedt förutom att lämna över expeditionsnyckeln till Sjösvärd även fick lämna över vintermössplåten...? Vid ASLJ steg antalet stionskarlar från tre till fyra under ett antal år och återgick till tre igen en bit in på trettiotalet. 1913 blev den då tjugotreårige Gustaf Gottfrid Persson stationskarl nummer fyra vid ASLJ och tjänstgjorde i den befattningen fram till 1922 då han befordrades till kontorsbiträde. Persson tog sedan sin examen, blev befordrad till stationsskrivare 1928 och 1934 övertog han stationsföreståndartjänsten i Askersund efter den sjuttiotreårige August Maxe, som hade haft tjänsten i trettio år. Under sin tid som stationskarl bar Persson ett mycket litet vinghjulsemblem, krönt med strålar/liljeblad och ett knippe åskviggar under hjulet. Detta emblem (till höger) visar alltså en av de få lösningar som stod till buds istället för banans signatur i monogramform, vilket annars var brukligt för stationskarlarna vid andra banor. Under det lilla vinghjulet bars dock sedvanlig siffra på mössans strimmel, vilken utmärkte "karlens nummer" som det hette på den tiden.

Några bolag som valde att bära standardvinghjul före 1921 var...

...bland annat Malmö Järnvägar, som var en sammanslutning av MTJ, HSFJ, MSJ, TRJ och KTJ samt i ett tidigt skede även MKontJ. ASLJ var också med på planen och bar ett vinghjul krönt med strålknippet, så även lilla Munkedals Järnväg. Pälsmössmärket till vänster visar en fiffighetslösning från Malmöbanorna. I och med att den fast anställda personalen inte bar monogram så blev det lika uppsättningar i mössan för ganska många olika tjänstehavare. I det här fallet läser vi ut både banmästare, packmästare, konduktör, stationsförman och stationskarlsförman i samma emblem. Vintermössplåten till höger får man allt säga vidgar både vyerna och töjer på ramarna! Emblemet bars av stationsmästare vid Munkedals Järnväg. Och vad är det egentligen vi ser? Jo, en vintermössplåt som påminner om SJ:s trekantiga modell från 1919, men med avvikelsen att den saknar sarg. Vidare är galonen och det strålkrönta vinghjulet i silverutförande – och så är även nationalkokarden! Man kan nog föreställa sig att Munkedals Bruk i sin fantastiska noggrannhet trots allt gjort sig skyldiga till en liten tankevurpa. Gyllene garnityr med gyllene kokard och silvergarnityr med silverkokard må vara en prydlig lösning, men den sistnämnda diskvalificeras då som nationalkokard, åtminstone i Sverige... Allt är utförligt beskrivet i brukets sammanställning över "Uniformsmössor för M-dals Järnväg", daterad den 6. juni 1931. Stort tack för tålamod och hjälp från föreningen Munkedals Jernväg.

Standardvinghjul före 1921 – fanns det..?

I Contorets förra artikel tittade vi på tankarna kring ett enhetligt mössmärke för EJ, som presenterades under 1912 vid ett möte hos Svenska Järnvägsföreningen. Men redan tidigare fanns ett neutralt alternativ för de banor som inte önskade att bära ett eget monogram. Det användes även i ett fall av en förvaltning som innefattade flera banor med egna signaturer och då det inte gick att ståta med en enskild banas monogram i hatten. Det emblem som här kom ifråga är ett vinghjul som krönts med ett strålknippe, eller liljeblad som de ibland också kallas, ovanför hjulet. Motivet är lika enkelt som genialt; det är ju samma motiv som pryder EJ:s olika varianter av vinghjulsknapparna. Det är alltså en tanke som följts åt inom många verksamheter, att mössmärkets och knapparnas motiv gick hand i hand. Vi ser här två varianter på vinghjulet. Även en äldre variant med slokande vingar är känd. Som jämförelse visas också en knapp där motivet får träda fram i en annan nyans för tydlighetens skull. Knappen här är av firma Pettersons tillverkning. Men vilka var då banorna som valde det här anonyma vinghjulet? Det kommer Contoret att återkomma till framöver, men vi uppmanar läsarna att under tiden fundera över vilken typ av mössmärke som bars av de personalkategorier som i normala fall enbart skulle ha ett monogram. Kunde man ha ett monogram på en monogramlös bana…?

Tidiga idéer om ett enhetligt vinghjul för EJ

Contoret fördjupar sig ännu en gång i något som (delvis) aldrig blev av. Idéerna och förarbetena inför EJ:s uniformsbestämmelser 1921 väcktes uppenbarligen flera år tidigare och präglades dels av en strävan efter att förenkla och standardisera, dels av en vilja att närma sig SJ. Redan i januari 1912 överlämnade en av Svenska Järnvägsföreningen utsedd arbetsgrupp ett förslag som bland annat gick ut på följande huvudpunkter: 1) indelningen av personalen i tjänstemän och betjänte, med olika gradbeteckningar i guld och silver, skulle bortfalla och enbart guld föreskrivas; 2) de olika järnvägarnas monogram skulle slopas och vinghjulet vara av SJ:s modell, men utan kunglig krona; 3) personalens gradering skulle göras i så nära överensstämmelse som möjligt med den som gällde vid SJ. Fler utredningar skulle följa, men på det hela taget ligger 1912 års förslag mycket nära det som verkligen skulle införas nio år senare. En tydligt förändring var dock att EJ-vinghjulet av 1921 års utförande kom att bli helt avvikande från SJ:s och tidigare EJ-modeller. Avgörandet ligger såklart i betraktarens öga, även om det stabbiga och kantiga 21-vinghjulet knappast kan anses vara en fager skapelse... Det vackra monogramlösa vinghjulet av äldre utförande fick fortsätta att verka framförallt som symbol för spårvägsmännen. Först på 1970-talet återkom det i järnvägssammanhang, när SL övertog driften av Roslags- och Saltsjöbanorna.

Tunnelbana eller järnväg? En hybrid från SL som aldrig bars.

Den s.k. SL 90-modellen innebar att driftenheterna vid Storstockholms Lokaltrafik (SL) bolagiserades och trafiken lades ut på entreprenad i början av 1990-talet. I samband med detta lät SL Tunnelbanan AB ta fram ett mössmärke som var avsett att bäras på Saltsjöbanan och/eller Roslagsbanan - i händelse av att bolaget skulle vinna en upphandling på dessa lokaljärnvägar. Uppenbarligen räknade man allvarligt med denna möjlighet! Provmärket, som framtogs i två olika storlekar, är av snarlikt utförande som Storstockholms Lokaltrafiks Järnvägars (SLJ, det vill säga SB och RB) mössmärke från 1970-talet, men på SL-blå botten och försedd med SL-T:s bolagsknapp istället för EJ-knapp. Det avbildade provmärket är dessutom försett med en löstagbar tkl-bricka i rött. SL Tunnelbanan AB kom nu aldrig att verka som trafikutövare på dessa järnvägar. Istället hamnade uppdraget så småningom i händerna på två bolag som främst verkade inom busstrafikbranschen: Connex och Linjebuss. Provmärket med SL-T-knappen kom alltså aldrig i bruk, men SLJ/SL Tåg AB:s snarlika och snart sagt klassiska mössmärke/tjänstetecken överlevde däremot både bolagisering och olika entreprenörer - med ett knappmotiv som är mer än hundra år gammalt!

Banvakt eller stationsföreståndare – eller både och?

Vid många järnvägsförvaltningar var man tvungna att hitta på fiffiga lösningar för att få ekonomin att gå ihop, eller för att vissa tjänster inte motsvarade full arbetstid. Här är ett exempel från Gärds Härads Järnväg (1881–98). Vid GHJ var från början alla nio banvakterna tillika stationsföreståndare, senare reducerades banvakterna till åtta. Vid Hernestad blev det sedan brovakten som även var stationsföreståndare. Östra Vram, Nöbbelöf och Öllsjö förestods av stationsvakter. Stinsar kom man med tiden att få vid Åhus och Tollarp. Vid Höör–Hörby Järnväg (HHyJ) använde man också banvakter som stationsföreståndare och hos HHJ var hälften av banans banvakter tillika stationskarlar. Bilden visar bröstplåten för banvakt tillika stationsföreståndare nummer 8 vid GHJ. Det är väl sådant här som man nuförtiden kallar dubbelkompetens?

En lokknapp med känd hemvist (HHJ, del 2).

Uniformsknappar med lokomotiv har förekommit i en ganska vildvuxen omfattning om man räknar in olika loktyper, tillverkare och färger. De flesta knapptyper var allmänna och bars av flera olika banor inkl. SJ. En lokknappstyp som däremot tycks ha varit tämligen begränsad i spridning är den ovan avbildade: den bars åtminstone vid Helsingborg-Hässleholms Järnväg av viss personal. Enligt HHJ:s uniformsreglemente från 1888 skulle konduktör (senare även överkonduktör) bära "knapp av vit refflad metall med lokomotiv". Banmästaruniformen och lokpersonalens pälsar skulle vara försedda med en motsvarande knapp av gulmetall.

Åkte SWB:s maskindirektör Klemming spårvagn till jobbet?

Det får vi nog aldrig veta med säkerhet - men vi kan ana att han möjligen hämtade inspiration till SWB:s pälsmössmärken för maskinavdelningen från SSB (Stockholms Södra Spårvägs AB). SSB önskade under 1913 att modifiera sina dittillsvarande pälsmössmärken och fick därför från firma Sporrong låna ett pälsmössmärke av SJ:s nya modell (det stora oliksidigt trekantsformade från 1909). Sporrong hoppades kunna ge uppslag till en ny modell hos SSB, men formen föll inte i smaken. Däremot gillade spårvägsbolaget emblemets breda metallsarg. Det nya pälsmössmärket kom att få en stående oval form, försedd med metallsarg istället för kantsnodd. Ungefär samtidigt, under maskindirektör Betts ledning, fick maskinpersonalen vid SWB bära silverfärgade emblem till sina uniformer, vilket inte alls var populärt då det innebar en degradering gentemot de guldfärgade emblem som annars föreskrevs i 1899 års uniformsreglemente för maskinavdelningarna vid EJ. Sven Klemming efterträdde så småningom Betts och från den 1. oktober 1922 fick SWB:s maskinavdelning återigen bära förgyllda uniformsdetaljer. De nya pälsmössmärkena var försedda med en bred metallsarg på motsvarande sätt som vid SSB. Detta varade till och med den siste december 1937, dagen efter trädde 1921 års uniformsreglemente i kraft vid SWB-Ma. Bilden visar pälsmössmärke för trafikpersonal vid SSB (förare och konduktörer) samt pälsmössmärke för lokförare vid SWB. Notera att SWB-monogrammet är fastlött på lokknappens överkant.

Fem generationer bevingade hjul (HHJ, del 1).

Det äldsta och enda hittills kända uniformsreglementet från Helsingborg-Hässleholms Järnväg kom att gälla från den 7/1 1888. Man hänvisar även bakåt i tiden till Kongl. Maj:ts fastställda Reglemente för trafiken vid HHJ och skyldigheterna däri att bära uniform. Det äldsta bevingade hjulet (som mycket väl kan ha införts tidigare än 1888) har höga skuldror och vingarna en slokande form. Någon gång under slutet av seklet började en rakare form på vingarna allmänt att ersätta den äldre slokande modellen. Vi vet emellertid att slokande vinghjul levererades så sent som under mitten av 1890-talet, exempelvis till JGJ (som öppnade 1894) och NrSlJ (som öppnade 1895), medan exempelvis MGJ, som inledde trafik 1894, direkt valde den modernare typen. Det raka vinghjulet blev sedan standard i och med det gemensamma uniformsreglementet för EJ från den 21. augusti 1899. Nästa förändring i vinghjulets form är inte lika markant som övergången från slokande till rak modell. Denna kom i samband med att SJ införde sitt nya uniformsreglemente 1909 och användes därefter även vid EJ samt exempelvis Stockholms och Malmös spårvägar. Med EJ:s gemensamma uniformsreglemente från den 21. mars 1921 kom en helt ny rak och kantig vinghjulstyp som i sin tur kompletterades med en slankare variant under 1927. Erfarenheterna har visat att trots att det ibland finns datum om fastställande, så kunde det slira högst betänkligt innan detaljerna kom ut och började tillämpas i verkligheten. En uniformsdetalj kunde i praktiken också ha burits under en period innan den fick ett officiellt fastställandedatum. Inte sällan hänvisade man av ekonomiska skäl till att befintligt bestånd av knappar och emblem först skulle förbrukas innan nya detaljer anskaffades. En viss medvetenhet är också påkallad när gäller de äldre emblemen. Dessa kan ha varierande utseende på grund av att de framställdes av olika firmor och gravörerna tolkade förlagorna lite olika. Ibland sprack också ursprungsverktyget och då tvingades man att gravera en ny stamp. (Överst HHJ m/1888, därefter HHJ m/1899, HHJ m/1899 präglat efter 1908, HHJ m/1921 och HHJ m/1927. Notera dock att årtalen främst avser typår, exakt datum för dess införande vid HHJ är i nuläget inte känt.)

Fordonsrelaterade järnvägsemblem (1): KjBJ och Purrey-ångvagnarna

Ett emblem som fascinerar genom sin fantasifulla och iögonfallande komposition är det mössmärke som bars vid Kävlinge-Barsebäcks Järnväg i sydvästra Skåne. Med stöd av hittills genomförd forskning tycks emblemet ha varit avsett att bäras av personalen på ångvagnarna vid KjBJ. Det finns foton som visar såväl lokpersonal som stations- respektive åkande personal med helt normenliga uppsättningar EJ-emblem och galoner i uniformsmössan. Av allt att döma förekom detta emblem däremot enbart bland personalen på banans Purrey-ångvagnar. Det helt unika mössmärket är sammansatt av ett bevingat hjul av mellanstorlek (samma storlek som också bars vid flera av landets spårvägar). Vinghjulet är på vederbörligt sätt krönt med ett KjBJ-monogram, vilket i sin tur är monterat på en sköld med Malmöhus läns vapen, omgärdat av en lagerkrans. Den här typen av vapensköld förekom också vid polisen fram till 1926 som centrumemblem på den s.k. "länsmanskvisten" (möss- och kragmärken). Varför KjBJ så tydligt ville framhäva länstillhörigheten är dock oklart. Trots att Purrey-ångvagnarna snart visade sig vara tämligen misslyckade konstruktioner, är det kanske inte helt osannolikt att banan inledningsvis kände stolthet över dessa fordon och valde att utmärka personalen med detta vackra mössmärke? Man skulle därmed också kunna anse att det är ett tidigt exempel på ett specifikt fordonsrelaterat järnvägsemblem. (Tack till Kävlinge kommunarkiv för hjälp med kompletterande fotostudier m.m.).

Ellok på kragen

Under försommaren 1909 började det vid SJ att dyka upp tjänstetecken ur det nya reglementet från den 1. januari samma år. Ett av dem var det vackert utförda kragemblemet för lokförare som visar ett A-lok från sidan. Vissa tjänstetecken fanns i höger- respektive vänsterutförande och A-loksmärkena monterades så att loken gick mot varandra. I och med att Malmbanan hade elektrifierats 1915 framkom det snart önskemål om att ta fram särskilda tjänstetecken för förare av elektrolok och deras biträden. Det här avbildade förslaget på ett sådant kragemblem (här för lokförare, lokbiträdets emblem saknade ringen) kommer från Elektrotekniska byråns ritning nr. 21243, daterad den 9. november 1918, och visar ett O-lok (Tack NOR!). Det fastställdes dock aldrig något särskilt emblem för förare och biträden på ellok. Om det hade blivit så, hade SJ fått sina första specifikt fordonsrelaterade uniformsemblem!

Istället för lokknappen...

För att utradera alla eventuella frågetecken om dess egentliga utseende låter Contoret självfallet även publicera en avbildning på den mössknapp som ersatte den blåemaljerade lokknappen 1897: silverfärgad och blåemaljerad, visande ett litet strålkrönt vinghjul omgärdat av åskviggar och tre kronor. Formellt i bruk till den 31. december 1908. Bars även av vagnmästare, vagnförman och materialvakt.

Den blå lokknappen (2): silver eller guld?

Kolla gärna kommentarerna under det föregående inlägget avseende lokknappens slopande vid Statsbanorna. Ett nyttigt tillägg är dessutom följande: blåemaljerad lokknapp i silverutförande bars BÅDE vid SJ och EJ, i guldutförande ENBART vid EJ.

Den blå lokknappen (1)

Lokpersonalen vid Sveriges statsbanor omnämndes inte i de tidiga uniformsreglementen som började att införas från 1864. Loktjänstens karaktär gjorde det visserligen olämpligt att bära elegant syrtut eller andra opraktiska plagg, men det skulle dröja ända till 1874 innan nämnda kategori officiellt fick egna uniformspersedlar och emblem. Detta inskränkte sig då till skärmmössa, pälsmössa och päls. Tillsammans med den karakteristiska blåemaljerade lokknappen, eller kokarden som den benämndes, infördes också gradbeteckningar, samt stora flata mässingsknappar till pälsen. "Silvergalonerna" bestod egentligen av tvinnade snören eller s.k. gimpa – från tyskans Gimpenschnur. Bilden visar cirkulär N:o 420 från den 1. december 1874 (klicka för stor bild), en pälsknapp, emaljerad mössknapp samt silverfärgad gradbeteckningssnodd.

Inte bara järnvägs- och spårvägsmän har burit det bevingade hjulet

Även busspersonal, anställda vid speditionsfirmor och stadsbud har ibland burit denna karakteristiska symbol i sina tjänstemössor. Den här mössplåten togs fram sommaren 1940 av Sporrong och ska ha burits av de stadsbud som var förmän över de icke-ordinarie stadsbud som hade anställts för att hjälpa till med resgodset vid resgodsförvaringen på Stockholm C. Senare ska märket ha fått nytt liv som bröstemblem vid Arlandabussarna under en period från 1962 och framåt. Ove Kastling har skrivit en fyllig artikel om stadsbuden och deras mössplåtar m.m. i Samlarnytt Nr. 9 1986.

En EJ-knapp uppstår...

...efter beställning hos knapptillverkaren genom att en form graveras (spegelvänt) efter kundens önskemål. Ett prov präglas sedan i bly och presenteras. Efter godkännande startar produktionen genom att överdelen (åtsidan) och underdelen med ögla (frånsidan) tillverkas var för sig och löds ihop i förekommande fall. Lödda knappar är numera ett minne blott hos Sporrong, vår största tillverkare av uniformsknappar. Maskinen som lödde ihop knappar gick nämligen sönder för några år sedan. Den gick inte att reparera och en nytillverkad ansågs vara för dyr, så nu är det enbart omvikta eller massiva knappar som gäller. Efter sammansättning avfettas knapparna innan förgyllning, som kräver nio olika bad, eller försilvring som innefattar hela sexton olika bad. Därefter poleras de delar på knappen som ska glänsa lite extra. Wilhelm Wahrenberg skrev en utförlig artikel om tillverkningsprocessen för knappar m.m. i Samlarnytt Nr. 6 1985. Siffrorna på stansen anger det så kallade stanshärdningsdatumet och stansens individnummer. Här är det stans nr. 459, vilken härdades den 20/6 1901. Motivet är en uniformsknapp i väststorlek för Malmö-Genarps Järnväg (MGJ).  

Ordningsman i skrivbordslådan...eller?

Under 1991/92 fick även SJ:s ordningsmän (det vill säga SJ:s egna ordningsvakter på vissa järnvägsstationer) nya tygmärken med den senaste logotypen till uniform m/1985. Ett modifierat tjänstgöringstecken att bäras på bröstet framtogs också vid denna tidpunkt, men vi vet inte exakt när det kom. Frågan är om tecknet någonsin lämnade skrivbordslådan eller hann ut i någon nämnvärd omfattning för att träffa allmänheten? SJ:s ordningsmän fick en helt ny och särskilt anpassad uniform i slutet av maj 1994 och med det ersattes benämningen Ordningsman med den nya titeln Stationsvakt.

SJ-rederimärke... men inte i mössa

De avbildade emblemen omges av ett seglivat rykte om att vara en variant av mössmärke för SJ:s tågfärjepersonal. Så är inte fallet – det är alltså inte en s.k. rederiflagga avsedd att bäras i uniformsmössa. Däremot har vimpeln en otvetydig anknytning till SJ:s rederiverksamhet. Det emaljerade emblemet med nålfäste framtogs av tågfärjesektionens medlemmar inom SJ:s befälsförbund (SJBF) för att bäras till civil klädsel. Vimpeln förekommer åtminstone i två varianter, en äldre (tillverkad av Lagerströms Fabriks AB) med ljusare blå emalj och en yngre (tillverkad av Per Edberg AB) med något mörkare blå nyans.

Krumelurknapp från Ystad–Eslöv

Den knappglada nationen Sverige har väl egentligen aldrig kunnat skryta med så rasande många bolagsunika järnvägsknappar, men det har trots allt funnits några intressanta undantag. Märkligt nog ofta beställda av mindre och inte sällan fattiga banor. Denna bedagade monogramknapp med slitna detaljer och ringa bevarad försilvring tillhörde Ystad–Eslövs Järnväg (YEJ) i ett tidigt skede. Den är obottnad och omärkt, troligtvis ett gelbgjutararbete, och förekom i kavaj- och väststorlek. En av de högst placerade på ovanlighetsskalan, men lätt att förbise eftersom den inte uppvisar några järnvägsrelaterade symboler.

En silverkatt bland 21-hermeliner

En av de viktigare förändringarna i 1921 års uniformsreglemente för EJ (enskilda järnvägar) var att personalen inte längre skulle särskiljas genom olika färg på sina uniformstecken. Guld/gulmetall gällde för alla, oavsett befattning och lönegrad. Illustrationen är nu inte svart/vit utan tagen i färg – även om den inte känns speciellt färgrik. Det karakteristiska EJ-vinghjulet m/1921 är med andra ord utfört i vitmetall och därmed något som synbarligen inte stämmer... Silver skulle ju inte förekomma? Svaret är kopplat till en av dessa intressanta avvikelser som efterhand kom att dyka upp inom det annars så standardiserade uniformssystemet från 1921: silvergarnityr bars nämligen vid några få banor av dess busspersonal. Tilltaget är bl.a. känt från Gotland. Avvikelsen reglerades såvitt känt inte av Svenska järnvägsföreningen utan växte fram som lokala initiativ, förmodligen tidigast under 1930-talet.

Ett vinghjul för SJ – eller inte...

Stavsjö Järnväg i Södermanland, 1899–1939, 19 km, 600 mm spårvidd. Även kallad Nunnebanan eftersom järnvägen egentligen anlades för att frakta timmer efter barrskogsnunnans (skadefjäril) framfart. Man beslöt dock att öppna banan för både allmän gods- och persontrafik. Banan tilldelades inte någon officiell signatur, helt inofficiellt blev det därför StafsjöJ – eller SJ! Intressant nog finns det monogram med signaturen SJ – här monterat på ett vinghjul – framtagna och möjligen bars de också. Risken att förväxlas med statsbanorna var kanske minimal i verkligheten, men det andas ändå en rejäl dos morskhet från denna lilleputt att använda en signatur som till förväxling liknar någon annans...

Vad är en "krokard" ?

Finns det någon som vet vad en krokard är för något?? Eller krokad, eller korkard, eller kokrad, eller krokan kanske? En krokan är i varje fall ett bakverk, så det lämnar vi därhän. Tyvärr förekommer de övriga termerna ganska ofta i tugget mellan samlare, på auktionssajter samt i något enstaka kvalificerat sammanhang. KONSTATERANDE: nämnda termer är kvalificerat nonsens, goja, strunt, icke-ord, dumheter... TEORI: nonsenstermerna är högst sannolikt obegåvade förvanskningar av den korrekta termen KOKARD (fr. cocarde), vilket halvenkelt uttryckt är en rund eller oval symbol, utförd i nationalfärgerna eller andra färger för att utrycka samhörighet eller tillhörighet. Ursprungligen en bandrosett, senare av veckat tyg eller metall (eller plast, fy!). En enskild symbol som kan kombineras med andra, men som i ensamt majestät är en kokard, inget annat. PROBLEM: en uniformsdetalj, exempelvis ett mössmärke, vilket tjänar som underlag eller utsmyckning åt ett annat emblem är INTE en kokard (krokard, korkard etc.). En krans är en krans, en tränsomgärdad oval är en tränsomgärdad oval, en kokard är en kokard... Enkelt. Även om de tillsammans kan utgöra en enhet. Begreppsproblemet är vanligare inom sjöfartssektorn än inom järnvägssektorn, men den sistnämnda bör nogsamt värja sig mot dessa fördärvliga influenser... Inga krokarder på våra banor! ILLUSTRATION: en talande och prydlig kombination som visar enskilda järnvägars mössmärke för högre tjänstemän (enligt Svenska järnvägsföreningens uniformsreglemente 1921) - nationalkokard av tyg som omslutes av ett par vingar utförda i guldbroderi. Låt gå för att vingarna samtidigt imiterar en krans, men kokarden sitter likväl i mitten, i ensamt majestät! Ramlar den bort, finns det ingen kokard kvar, blott ett par vingar... eller möjligen en öppen krans. POÄNG: förutom lindrad förargelse bland Contorets personal... jo, om dessa nonsenstermer kunde lockas att upphöra, så styr vi också bort från styggelser som begreppsförbistring, språkmisshandel, historieförfalskning och oskickligt beteende i allmänhet. Eller lite mer avslappnat: rätt namn på rätt pryl, så behöver ingen bära dumstrut!